Den som vet minsta lilla om TV och dataspel känner till Sonic. Även om man inte spelat eller spelar själv så kan Sonic inte ha undgått en. En TV-reklam, en skylt någonstans, en granne eller grannes barn som tjatade om att få spela. Den energiska lilla klarblåa igelkotten som var Segas maskot och motsvarighet till Nintendos Mario. Senare tillkom även räven Tails som var motsvarigheten till Luigi, men det är en annan historia. Vissa tyckte att Tails var ett bra tillskott till äventyret, andra tyckte mest han var störig.
Det kom så många Sonic-spel att det inte går att räkna på två händer. Konceptet var vattentätt. Spännande plattformsbanor, svåra bossar, hög fart. Det fanns inte mycket att klaga på, förutom möjligen när de försökte göra ett flipperspel baserat på franchisen. Vinjettmusiken från introt till det allra första Sonic-spelet från 1991 spelar än i mångas minnen och säkert på en och en annans skivspelare eller streamingtjänst. För att inte glömma ljudeffekterna: när man tar ringar, eller skjuter sig igenom en klippvägg eller studsar ihjäl sina insektsfiender.
Men det är inte bara nostalgi. Snart kommer det även en spelfilm om vår käre vän Sonic, vilket vittnar om att denna virtuella kulturikon fortfarande är relevant för en yngre publik. Den senaste nyheten är att filmens releasedatum har blivit framskjutet eftersom fansen klagade över att filmen inte höll sig tillräckligt trogen originalet. De tyckte att man porträtterade Sonic på ett för överdrivet barnsligt sätt. Visst har de en poäng – när man ska komma tillbaka till en legend om Sonic ska man väl ändå ta och göra det ordentligt. Ett dåligt jobb i detta fall vore ren kulturskymning. Så länge leve Sonic the Hedgehog!