En annan riktig klassiker är Time Crisis. Det kändes verkligen som att få med sig arkadhallen hem när man kopplade in ljuspistolen till sitt Playstation, ställde sig framför TV:n som värsta actionhjälten och sedan satte igång med skjutandet. Om man hade tur hade man råd med två pistoler och kunde spela tillsammans med en kompis. Fort gick det också, fastän förstås inte lika snabbt som för Sonic. Man behövde vara flink och ducka för fiendens skott som formligen haglade där man krigade sig fram.
Innan Time Crisis var det inte m
ånga spel som hade lyckats få till det så här väl med en pistol istället för handkontroll. Duck Hunt till NES ett antal år tidigare hade varit kul, men det var ingenting i jämförelse med detta spel, som enligt dåtidens standard i spelgrafik och mekanism var enastående. Det kändes som att man sköt bovar på riktigt. Förstås var spelet hiskeligt svårt och det tog många, många timmar att ta sig igenom det, men det gjorde ingenting eftersom man helst aldrig ville att det skulle ta slut. Det kom ett antal uppföljare som i fallet med Desert Strike mest bjöd på mer av samma vara, vilket föll många fans i smaken.